Mårten Magnefors, Nikke Ström, Tomas Forssell, Thomas Jäderlund.
Vänskapen – livets Never Ending Tour
Ibland kan vänskapsrelationer avslutas snabbt, och ibland kan de tyckas vara odödliga.
Ibland kan vänskaper ta slut av av en tydlig orsak, och ibland kan de vara för evigt utan
någon konkret förklaring. I detta reportage träffar vi några av proggens största pionjärer
som efter decennier som musiker inte har några planer på lägga varken instrumenten eller
det sociala livet på hyllan.
Vårsolen har gjort ett av sina första framträdanden i Göteborg. Ett stenkast från Linnéplatsen,
bakom det forna barnsjukhuset i rött tegel, ligger ateljéområdet och kulturcentret Konstepidemin. Här huserar drygt hundra av Göteborgs främsta kulturutövare sedan barn- och ungdomspsykiatiska kliniken lämnade lokalerna 1987. Just idag, på annandag påsk, är det vanligtvis lugna området merstilla än vanligt. Några låga röster kommer ifrån ett café, annars är det helt tyst och vindstilla.
Ofrivillig ensamhet är ett problem bland många av Sveriges äldre. I höstas sjösatte regeringen en satsning på 145 miljoner kronor för att motverka ensamhetens negativa konsekvenser. Detta
reportage förbiser statliga ramar och studerar istället specifikt hur musik kan fungera som en motorför fortsatta vänskapsband. Som inspiration finns basisten Nikke Ström och ett av hans band Nynningen.
Nynningen var ett av de mest tongivande banden under den progressiva musikrörelsens födelse under 1970-talet. Efter att ha haft flera av den tidens största proggmusiker som medlemmar, lades projektet 1980 på is i 36 år för att återförenas 2016. Sedan dess har bandet hållit igång och ska snart ge sig ut på turné igen.
– Ska du inte bara ställa den på en trettiominutare så länge så kan vi sätta en timer och ta en rökpaus efter det, säger Nikke Ström.
Inga planer på att avsluta karriären
Nikke berättar att han aldrig haft några direkta planer på att sluta med musiken. Det märks då hans mobil ringer flera gånger och i samtliga fall är det någon kollega som har frågor kring en
kommande spelning.
– Många längtar ju tills pensionen när man går till ett jobb som man inte trivs på. Jag har ju varit
väldigt privilegerad och lyckats leva på och etablera mig inom det jag älskar mest. Sen är det kanske inte så många musiker som håller igång så länge, det är ju jag och Rolling Stones liksom.
Få inbitna motsätter sig det påstående att Nikke är att betrakta som en legend inom den svenska rock- och proggscenen där han förutom i Nynningen varit en tongivande medlem i bland annat konstellationer som Nationalteatern och Tottas bluesband. Även om den epoken kan återberättas med spaltkilometrar riktas fokus till dagens Nikke. Med sina 71 år fyllda och sina ungefär 150 spelningar om året med ett tiotal olika band, är han utan tvekan den socialt aktive som kan ge inspiration åt jämngamla som märkt av att den sociala gnistan svalnar.
– Det var ju tur att du kontaktade Nikke, han är faktiskt två månader äldre än vad jag är, säger
Tomas Forssell och skrattar.
Tomas har även han en framgångsrik karriär som musiker. Vid sidan av att ha varit en av två grundare till bandet Nynningen kan även han läggas till på listan som en av proggrörelsen största stjärnor. Vid sidan av sina band har han varit verksam som skådespelare, producent vid Sveriges Radio och ansvarat för utbildningen på Ölands Musikteaterskola. Just nu är han främst sysselsatt med ett nytt skivsläpp.
Mer än så får vi inte veta om skivsläppet för nu ropar Nikke inifrån replokalen att det är dags att soundchecka.
Varken Nikke eller Tomas följer knappast strömmen gällande i vilken utsträckning män som
kommer upp i åren bibehåller sina sociala relationer. Enligt Folkhälsomyndigheten tenderar
ensamhet och social isolering bli mer förekommande ju äldre man blir. Andelen ökar kraftigt när
åldersgruppen 75 och äldre introduceras i grafen. Hur man hanterar ensamhet är väldigt subjektivt. När vissa kan trivas och få mer energi av att leva ett mer ensamt liv, riskerar andra att drabbas av psykisk ohälsa såsom otrygghet, övergivenhet och nedstämdhet. Ensamhet är dock övervinneligt och det finns flera åtgärder man kan nyttja för att stimulera social sammanhållning, musik är ett av dem.
– Det finns flera anledningar till att musik är en så pass effektiv aktivitet för gemenskap. Till
exempel upplever musiker ofta det vi kallar för flow, att man är totalt uppslukad av något. När man exempelvis spelar i ett band och lyckas med en svår låt får man just flow och känner förmodligen av att ens insats är en viktig del i ett maskineri, säger Töres Theorell, professor emeritus i psykosocial miljömedicin och arbetsmedicin vid Stockholms universitet.
Töres Theorell berättar att det har gjorts flera fallstudier om musikens roll i folkhälsan. Exempelvis har man på pianister med högt flow mätt hög puls, djup andning och aktivitet i skrattmuskulaturen.
– Vad som är ett slags tema i forskningen är att man får ett påslag av oxytocin, som bland annat
skapar tillit, inlärning och nyfikenhet. Det skapar i sin tur en gemenskapskänsla och på så vis har
musik och dans varit ett sätt att stärka gemenskapen bland människor ända sedan neandertalarna, säger Töres Theorell.
”Det var annorlunda på deras tid när alla visste vilka de var”
Kvar utomhus står Mårten Magnefors och äter sin lunch för dagen. En baguette med köttbullar och rödbetssallad. Trotts att han är mer än tjugo år yngre än sina bandmedlemmar verkar samarbetet mellan dem rulla på utan problem.
– Jag tror faktiskt att många i generationen sextio plus är mer öppna för kultur nu mera. När vi
spelar här i Göteborg är det ofta smockfullt och det flesta är nog äldre än sjuttio, säger Mårten.
Han tar en sipp kaffe ur en pappersmugg och fortsätter:
– Sen är den yngre generationens musiker ganska splittrade och alla grupper i den alternativa scenen är ganska små, mycket på grund av att det genom internet finns så många. Det är annorlunda gentemot när de var unga och precis alla visste vilka dem var, säger han och nickar in mot replokalen där de övriga har börjat rigga upp sina instrument.
När Mårten ätit upp sin baguette går han in i replokalen och sätter sig bakom trumsetet.
– Stänger du dörren bakom dig så vi inte väsnas och stör våra kära grannar, säger Nikke.
Efter att bandet har slagit sig ner sig en ring höjer Tomas volymen på förstärkaren och inleder med ett riff på elgitarren varvid resten av bandet vant hänger på.
Några dagar går. Nikke öppnar dörren till hans pampiga lägenhet på Linnégatan. Här bor han själv, förutom när en av hans tre numer vuxna döttrar är hemma från jobbet som helikopterpilot på Seychellerna. På sommarhalvåret bor han tillsammans med sin nittiotvååriga mamma i
sommarstugan utanför Karlskoga, staden där han växte upp.
Konstrasten med replokalen är stor, men ändå inte. Utrymmet och ordningen är en helt annan än vad den mörka replokalen utstrålade. Men den rockiga och historiefyllda auran på inredningen är likartad. Efter en snabb rundvandring i lägenheten sätter Nikke sig i en soffgrupp i ett rum fyllt med vinylskivor och böcker från golv till tak.
– Nästa år har jag hållit på med musik och till och med turnerat i sextio år. Jag tror att jag gjorde
min första platta när jag var tretton. Så jag har levt på musiken hela livet kan man säga, säger Nikke och visar första skivorna med första bandet Cadds.
”Det var i kollektivismen jag hittade någon slags tillhörighet”
Nikke förstod dock ganska tidigt att ifall han skulle få lov att göra det han äskade mest, skulle inte Karlskoga räcka till.
– Jag började hitta den här frihetslängtan i existentialismen i Jean Paul Sartre och Albert Camus och de författare som jag läste när jag var i sextonårsåldern, och jag förstod att jag inte behövde ställa mig i fållan som redan var gjuten i Karlskoga med bruksmentaliteten. Jag släppte ut håret över örsnibben och då var jag plötsligt en rebell.
Efter studentexamen flyttade Nikke till Stockholm 1969 och hamnade sedan i Göteborg 1971. Det tog inte lång tid innan han hamnade ”i smeten” som han själv uttrycker det. Han började som ledare för det numera nedlagda Musikverkstan i Haga där den svenska alternativa musikscenen hade någon form av födelse. Därefter har det ena lett till det andra.
– Det var i kollektivismen under den tiden som jag hittade någon slags tillhörighet. Det är fortsatt det som driver mig, att hitta likasinnade, och att dela med sig av de intryck och erfarenheter som jag har. Det fröet såddes någon gång på 60-talet och växer och frodas fortfarande.
Efter att ha varit medlem i Nationalteaterns teateruppsättningar var Nikke en av dem som beslutade att strunta i teaterbiten och endast spela musiken, och grundade Nationalteaterns rockorkester. Ett av Sveriges kanske mest kända band någonsin. Nikke beskriver det som att han fungerade som någon slags motor i bandet, från starten fram tills nedläggningen 2014.
– Jag var redan då så pass nyfiken och utåtriktad att jag alltid lyssnade på musik och rörde mig runt i kretsarna. Så när någon slutade i bandet hade jag alltid förslag på en ersättare. Jag tror inte att det finns så många som känner så många människor som jag och det har kanske karaktäriserat mig genom åren.
”Musik och människor är min energikälla”
Att hålla igång ett socialt liv med hjälp av att alltid få lov att göra det man brinner för kanske är någon form av dopning i det stora hela. Men frågan är om det trotts allt efter sisådär sextio år kan bli lite för upprepande. Nikke menar däremot att det mesta går att hålla igång om man är öppen för nya saker.
– Jag har väl fortfarande en form av nyfikenhet och genom att spela med så mycket olika människor är det väldigt varierat. Det är väldigt utvecklande och är nog nyckeln till mitt fortsatt brinnande intresse. Jag har gått på tre konserter denna vecka och åker och spelar själv imorgon. Man får så jävligt mycket bränsle tillbaka av att dela med sig av sina kunskaper till andra, fossilfritt bränsle då, säger Nikke och skrattar.
– Jag spelar hellre än att jag är ledig och jag spelar hellre för 500 kr med något jag gillar än att jag
spelar för 5 000 kr med något som jag inte känner för. Jag brinner för att skapa forum för den
gränslösa musiken. Det är oerhört viktigt. Musik och människor är min energikälla.
Emil Sonander