Att byta karriär – beslutet utan bäst före-datum

Att byta karriär – beslutet utan bäst före-datum

Journalister är kända för att brinna för sitt yrke, men Lasse Råde och Carina
Grönqvist är två av dem som ändå vågat sadla om efter årtionden i branschen
och prova på ett nytt yrke.
– Varför tacka nej när det finns så mycket roligt att göra? frågar sig Lasse Råde.

En bit utanför Skövde har Carina Grönqvist sin möbeltapetserarverkstad. Den röda ladan vid
hennes och makens lika röda hus har renoverats för att kunna bli hennes arbetsplats. Gruset
knastrar under skorna när man går mot ladan. På bottenvåningen finns en mörk och rå
verkstad för större möbler som inte kommer upp för trappan, och ett förråd för oändliga
mängder material. Kardborreband, snoddar, dekorspik, skinnbitar, skinn, sadelgjord om man
ska fläta.

– Man tänker ”aja, det räcker med ett litet rum”. Men nej – det gör det inte, säger hon.

Efter att ha jobbat med radio och journalistik i över 25 år kände hon att det var dags att sadla om. Hon var färdig, helt enkelt. Carina Grönqvist bestämde sig tidigt i livet för att hon ville bli journalist och skriva. Sen halkade hon in på radio i stället.

– Det här med att leka med ljud och skapa reportage eller hitta röster och berätta berättelser, det tyckte jag var en jättekul grej. Men det var ju för mer än 25 år sedan, och mycket har hänt med medier och journalistik sedan dess. Det var för långt bort från det jag ville från början.

Carina Grönqvist konstaterar att hon inte tror att någon mår bra av att jobba ett helt yrkesliv med en och samma sak.

– Dels så ändrar man sig, det sliter på olika sätt. Hade jag fortsatt vara journalist fram till pensionen skulle jag förmodligen ha fått någon form av stressrelaterad krasch eller något. För att du måste hela tiden ha huvudet med dig, måste hela tiden ha nya idéer.

Hon menar att hon inte hade kunnat jobba med möbeltapetsering nu om hon hade börjat vid 22. Kroppen hade tagit för mycket stryk, och det ser hon på folk som jobbat med det länge.

Vanligt att vilja byta jobb

Drygt hälften av svenskarna, 54 procent, vill någon gång under arbetslivet byta yrke, bransch eller sektor. Det visar en sifo-undersökning beställd från företaget Lokalguiden från 2022. Knappt varannan skulle vilja utbilda sig till ett nytt yrke, om den personliga ekonomin inte var en faktor. Andelen av befolkningen mellan 50-64 år som vill byta bransch någon gång under sitt resterade arbetsliv ligger på 31 procent. Det är dock betydligt mer vanligt hos den yngre delen av befolkningen, där 66 procent av befolkningen mellan 18-29 vill byta bransch. 

Andelen av befolkningen mellan 50-64 år som skulle ville vilja skola om sig till ett annat yrke om den personliga ekonomin inte var en faktor är även den ganska hög, och ligger på 46 procent. Även här är det vanligare hos yngre delar av befolkningen. Motsvarande siffra för åldersgruppen 30-49 ligger på 55 procent.

Från journalist till servitör

Nästan 15 mil därifrån sitter Lasse Råde med en kall öl i handen på ett café nära hans adress i Majorna i Göteborg. Han har precis avklarat ett pass på Scandic-hotellet vid Göteborgs central. Idag var trevligt, inte så många personer att ansvara över, bara 18.

– Då hinner man tjöta med folk. Om det är 300 pers så springer man bara.

När 71-åringen gick i pension för nio år sedan började han nästan direkt praktisera på Sjömagasinet som då ägdes av hans vän Ulf Wagner, och efter ett halvår fick han betalt. Sen dess har det rullat på, och nu jobbar han ungefär tre dagar i veckan på olika krogar och restauranger. I november och december är det mycket att göra på de flesta ställen, men nu på våren har det varit lugnt.

– Sen innan, när det var pandemi, då dog ju allt. Då fick jag känna på: fan va tråkigt det är att vara pensionär.

På Sjömagasinet var han varken den mest erfarna eller unga bland den lilla skaran som skulle ha hand om speciella matlagningskvällar. Mycket mat ska serveras, och det är viktigt att allt bli rätt. Han berättar om hur han en gång på avstånd hörde hans kollegor diskutera.

– Kan vi sätta Lasse på att jobba ensam på det? säger en av dem.

– Lasse är nog den enda här som hade kunnat ställa till med en stor katastrof, men han är också den enda som hade klarat det med ett leende på läpparna, säger en annan.

Han är nöjd med omdömet. Men med åtta års erfarenhet lär man sig en hel del. Nu är det yngre kollegor som kommer till honom och frågar hur han gör för att kunna bära så många glas och vad han brukar säga i olika lägen.

– Det känns kul att jag är så pass rutinerad, att jag har lärt mig ett nytt jobb.

Snilleblixten

Hos Carina Grönqvist är ett av rummen på övervåningen ljusmålat, med stora fönster som vetter ut mot åkrarna intill gården. En takkrona lyser upp arbetsbordet, symaskinen, tygrullar förvarade under mätbordet intill väggen och högarna av vaddering. Det är en liten övervånings-oas. Just nu håller hon på med en dux-fåtölj.

– Väven här inne var alldeles trasig, så jag har lossat den och lagt in ny väv under här, visar hon.

För några år sedan gick hon runt som journalist och kände att hon var på väg att bli trött.

– När man har jobbat länge på ett och samma ställe, då är man inte så rolig längre. Omgivningen tycker inte att man är så rolig heller. Och då tycker jag att man behöver göra något nytt.

Hon var fortfarande ute och gjorde reportage, och träffade ofta personer som var riktigt duktiga på något. En dag träffade hon en svetsare, åkte hem och sa till sin man Otto ”tänk om jag kunde bli det”. ”Möbeltapetserare då?” frågade han. Ja kanske det. Efter en enkel googling hittade hon Tibro Hantverksakademi, tre mil därifrån, med ansökan öppen för en utbildning inom möbeltapetsering. En dag senare hade hon skickat in sin ansökan.

– Tjoff bara. Sen var jag där på studiebesök och kände ”här vill jag vara!” Och så himla roligt att få lära sig nya saker. Otroligt kul.

Nya friheter och möjligheter

Lasse Råde har rört sig i nöjesvärlden hela yrkeslivet, är matintresserad och har skrivit mycket om krogar. Men det var framför allt det sociala som drog honom till servitöryrket.

– Jag brukar säga att jag träffar lika mycket trevligt folk nu som jag gjorde som nöjesjournalist, men jag behöver inte skriva om det.

Han jobbar bland annat på bemanningsföretaget Carotte. Idag var det Scandic, men det kan vara Gothia Towers eller olika restauranger i stan. Det han tycker är roligt är att det blir flera olika arbetsplatser. Han skulle förvisso kunna få ett deltidsjobb på en krog imorgon, men då blir han bunden till både ett schema och kollegor.

– Nej, jag har varit fast anställd i hela mitt liv. Nu vill jag ha friheter.

Han brukar även vara med på afterwork, bröllop och minnesstunder.

– Jag gör en hel del minnesstunder, och är alltid glad så länge föremålet är äldre än vad jag är. Jag brukar säga att det är jättebra. Det är nyktra gäster och föremålet för festen klagar aldrig, för hen ligger i en kista, säger han lättsamt.

Han har aldrig arbetat som servitör tidigare i livet, men rekommenderar starkt att prova på ett nytt yrke.

– I början sa jag att jag är en gammal rookie. Det låter som en motsägelse, men det var så. Livet är fullt av möjligheter. Varför tacka nej när det finns så mycket roligt att göra? Det saknas ju folk i restaurangbranschen.

För både kropp och själ

På Sjömagasinet är Lasse Råde finklädd. En vit struken skjorta, slips, ett stiligt mörkt förkläde, svarta byxor och lackade skor. När en gäst frågar ”men är det säkert att det är glutenfritt?” brukar Lasse svara med ett självsäkert och rutinerat ”ja, men jag går ut i köket och kollar en extra gång”. Det är ett av hans många knep för att bli en bra servitör.

– När jag är ansvarig för ett bord brukar jag säga: ”Jag vill att allt ska bli perfekt ikväll. Det blir det aldrig, men jag gör så gott jag kan.” Då har man liksom säkrat, om man skulle spilla vin eller något.

Han menar att det inte bara är det sociala han gillar med jobbet.

– Om jag slutar jobba tror jag att jag blir gammal. Ett pass på Gothia så går jag en mil, plus att jag träffar massa folk. Det har gett mig fantastiskt mycket.

Leta inte begränsningar

På möbeltapetserarverkstaden berättar Carina Grönqvist att man ska försöka följa sin egen lust, men menar att det var svårt för henne själv.

– Man är så himla snäv i sin syn. Va fan, det var ju journalistik som jag jobbat med hela mitt liv. Men jag tror att man ska känna efter lite grann. Vad är det jag vill? Inte leta begränsningar. Och det är ju skitlätt att säga. Man kan ju sitta på dyra hyror eller andra kostnader. Men att kanske fundera om det finns öppningar. Man kanske inte måste göra det på heltid. Odla sin nyfikenhet, och lust framför allt. Inte vara rädd för att testa. Vad är det värsta som kan hända?

Det finns ju lite larviga motton som man har, tycker hon. Och sen att man tänker att ”nej det går inte, jag tror inte jag vill eller kan”. Gräv i det, uppmanar hon. Är det riktiga farhågor eller är det bara för att man fegar? Otto, Carina Grönqvists man, slår sig ner i en av fåtöljerna för en kopp kaffe tillsammans med sin fru.

– Men kanske är ekonomi många gånger det som gör att man fastnar, spånar hon och tittar på Otto. Eller också så är det inte det.

Han menar att man är rädd, och Carina Grönqvist frågar varför. Ja, man vet inte hur det ska gå, helt enkelt.

– Nej, men det är ganska lätt att fundera ut om man känner nu att ”vad händer om jag ska fortsätta med det här i 20 år till?” Då är det ganska lätt att känna efter att ”det kommer nog inte gå så bra” som motpol, eller? frågar hon.

Paret känner båda två att hennes byte från journalist till möbeltapetserare har gett mer än bara ett nytt jobb.

– Det är ju ett livsstilsprojekt att vi har det här, att man har jobbet hemma, säger Carina Grönqvist.

– Vi har ju aldrig några klockor som ringer, säger Otto. Vi går upp när vi går upp. Förut, när du jobbade i Stockholm, och åkte tåg varje dag…

– Ja, gräsligt.

Ellen Sundström